Marie Pettersson läser danska utbrytarlitteratur för barn som struntar blankt i
vad som är tabu.
barnboken. Barnboksutgivningen i Danmark är betydligt större än
den i Sverige, och mer disparat. Parallellt med den traditionella
utgivningen pågår ett utbrytningsförsök. DN:s barnbokskritiker Ulla
Rhedin beskren i en artikel från i fjol hur en grupp barnkulturarbetare
gjort sig fria från den traditionella synen på barnkultur och -litteratur
som något som måste vara pedagogiskt försvarbart, uppbyggligt etc och
istället vill problematisera begreppen och deras gränser.
Vad får man skriva om för barn? Är det viktigt att definiera vad som är
barnböcker och vad som är vuxenböcker? Varför görs det så få
bilderböcker för vuxna? Varför sätter vuxna helt andra gränser än vad barn gör för vad vi kantala om
med varandra, över åldrarna? Kan vi tala om döden, eller till och med skämta om den? Kan vi läsa böcker
om pedofili, barnamord, aborterade foster – det är du som sätter gränsen. Ulla Rhedin fortsätter: "I
Danmark pågår just nu något som man skulle kunna tolka som ett rasande konstuppror mot en
vedertagen pedagogisk barnbokssyn och mot en starkt pedagogiskt färgad förmedlingstradition genom
barnbibliotek och skolor", och hon avslutar sin text med en sorts uppmaning till de svenska
barnboksförlagen att anta utmaningen.
Författaren Oscar K. och illustratören Dorte Karrebæk är två centrala personer i den här
utbrytningsgruppen, och Idiot! är kronan på deras verk (hittills). Det är en fantastisk bok, och nog
utmanar den. Både tematiskt,berättartekniskt och bildmässigt befinner den sig långt ifrån den gängse
svenska bilderboksutgivningen. Det är ju i sammanhanget nämnvärt (och möjligtvis symptomatiskt) att
det är det filosofi-inriktade vuxenförlaget Daidalos som ger ut boken i Sverige, och inte ett traditionellt
barnboksförlag.
Vi träffar August och hans bästa kompis Odjuret, som är en gammal plastpåse i ett snöre som får liv
när August pratar med honom. August, en tossing? Sinnesslö, utvecklingsstörd, ja, något är det med
August som gör att han är beroende av sin mor och att han svarar "I-di-ot!" när Odjuret frågar vad han
ska bli när han blir stor. Och stor blir han, åtminstone till kroppen. På den första bilden är han liten, i
sparkdräkt och pilotbabymössa. Sen växer han, ikapp och förbi morsan, men kläderna behåller han, en
fingervisning om hans mentala nivå som boken igenom förblir densamma: ett barns.
Dorte Karrebæks bilder fyller upp nedre halvan av uppslagen, och är uppbyggda som en väg - snart
står det klart att vi följer August på två olika plan - dels är detta en bild av hela hans livs vandring, från
liten pojke till förvuxet barn, dels är det rent konkret fråga om hans sista dag i livet, hans sista promenad
med den alltmer slitna modern. På ett barns sätt vandrar de genom sitt välbekanta landskap, stannar vid
detaljer, kikar i skyltfönster, fikar på varm choklad. Modern pratar och tjatar lite, August sölar och
driver, hittar sin egen soliga väg i allt det gråmulna:
Moroten slokar, Snögubbe Tö
Koks och kol och hatten trillar av.
Rätt ner i rännstenen.
Vattnet rinner bort med en pappersbåt.
Soldaten saknar sitt ena ben. Och Dansösen
står på tå.
Allt är ett galet underbart poetiskt nonsensnu som får sin alldeles egna August-förklaring. Men allt är
naturligtvis inte nonsens. August är sprängfylld av bibelassociationer och för sin egen teologiska kamp
med tillvaron. Kanske är han på något plan medveten om sin nära förestående död, eller är det hans
utanförskap och de där barnen som retar honom som lockar fram tankarna kring gud, änglarna, döden
och livet efter detta – en verklighetsflykt? Helst pratar han med de sina – änglahunden Henning, Odjuret
eller de vanliga änglarna som kissar regn så det skvalpar och stänker - och när han gör det går texten i
brunt, medan den i övrigt är satt i svart – en påminnelse om att det finns saker här som bara August –
och vi! – kan se, och det känns som ett privilegium att bli inbjuden i hans värld.
Oscar K.s text är överhuvudtaget allt man kan önska sig. Poetisk, vild, svår, modig – vackert översatt av
poeten Marie Norin. Berättelsen befinner sig i detta kaotiska nu som skapas kring August, men moderns
ömsinta oro påminner en ständigt om pojkens osäkra framtid: "August, August. Hur ska det gå för dig
när inte jag är här."
Men August drar oss på sitt till synes obekymrade sätt tillbaka in i nuet: "Men hon är ju här, mamman."
Det är hjärtskärande, tårdrypande, djupt oroande, också en realitet för dem som har barn som inte kan
växa upp.
Det kan ju inte sluta annat än tragiskt, och när modern väljer att ge både sig själv och sonen en dödlig
dos tabletter bryter den här boken naturligtvis ytterligare ett tabu. Kan man överhuvudtaget läsa det här
för ett barn? Om en mor som tar livet av sitt barn? Hon gör det av kärlek och omtanke men också för att
hon tappat orken: "Varför ska jag ta piller?" frågar August. "Det blir bäst så, lille August. Jag är så trött".
En ängel hämtar dem där de sitter bortdomnade på en parkbänk, och så far de genom tunneln
ackompanjerade av tusentals fåglar. Sedan sitter August på Guds högra hand "för att drömma levande
och döda."
Det är så fint. Jag läser det för vilket barn – och vilken vuxen! – somhelst.
Marie Pettersson
Text och bild skyddas av lagen om upphovsrätt