Två danska barnboksförfattare provocerar med död, sex, kannibalism och pedofili. Det är vansinnigt roligt och upprörande, skriver Mia Österlund.

Precis som animationer och tecknade serier är dagens bilderbok inte per automatik riktad enbart till de allra yngsta. Moderna bilderböcker spränger gränser och söker nya uttryck. Åtminstone på danska, vilket medvetet provokativa Oscar K. och Dorte Karrebæk visar i bland annat Idiot!

Svensk bilderbok är i jämförelse fortfarande en rätt beskedlig sort. Ulla Rhedin skriver i DN (12/5 2009) om ett danskt "rasande konstuppror mot en vedertagen pedagogisk barnbokssyn" och hur detta resulterar i djärva böcker för en blandad publik.

Också för yngre läsare vågar det kritikerrosade danska paret gå längre än mången annan. Deras skruvade serie De tre (2006-2008) är inget för pryda och kräsmagade. I berättelserna om katten Røvlund och de "to hårde hunde" Carlo och Simba är inget heligt. Allt går att skämta om, vare sig det gäller död (ofta våldsam sådan), sex, kannibalism eller pedofili. Som när Røvlund drabbas av moderskänslor och köper en autist billigt från barnhemmet.

Eller när hon anfrätt av svartsjuka har ihjäl Simbas älskade kanin Filur, kokar middag på den och lurar de andra att gladeligen smaska i sig. Hur är detta ens möjligt i böcker för barn, kan man undra? Och dessutom i böcker som ges ut av Dansklærerforeningens Forlag för nybörjarläsare?

Faktum är att böckerna om De tre är lika vansinnigt roliga som upprörande värdenihilistiska, smaklösa och politiskt inkorrekta. Däremellan står man – som vuxen – och tvekar. Det här är ju inga empatifostrare precis (ger sig inte heller ut för att vara det) utan böcker som helt otillrättalagt fläker ut vuxenhemligheter och hänsynslöst driver med allt som vuxna vill skydda barn ifrån. Och det i en form som ligger nära barns egna groteska skämt (när vuxna inte hör på).

Carlos varningslektion för de hemskolade valparna är ett paradexempel på sådan parodi. Valparna får lära sig att det finns skumma män som lockar barn med godis, men att de ska komma ihåg att ta godiset innan de drar ner byxorna annars kan de bli utan.

Så frågan kvarstår: får man även som vuxen skratta, så hjärtligt som jag faktiskt gör, åt dessa hysteriskt sjuka skrönor? Det får antagligen var och en avgöra själv. Humor är ju som bekant en personlig historia. Men för den som tycker att detta låter helt förskräckligt och vill att barn ska stanna i Tomteboland så länge som möjligt, kan det vara en tröst att tänka på att De tre nog aldrig kommer att översättas och ges ut på svenska. För dem som är nyfikna på fenomenet kan det däremot vara kul att veta att den femte och sista delen i serien (på efterfrågan av danska tredjeklassister) finns fritt tillgänglig på Dansklærerforeningens hemsidor på nätet. I sista delen dör allihop så någon fortsättning är knappast att vänta.

Mia Österund

kultur@hbl.fi